AbsolutMiffo

Min mamma är sjuk. Hon har småcellig lungcancer, det vill säga obotlig lungcancer, som gör att hon kommer att dö. Visserligen ska vi alla dö så småningom men hon kommer att dö för tidigt. Hon mår helt okej just nu men det kan ändras snabbt och tumören kan växa från den ena veckan till den andra. Hon har gått upp i vikt, slutat röka och är generellt mycket starkare trots cellgiftsbehandling. Men jag vet allvarligt inte hur jag ska känna. Är ju såklart glad över att hon lever men det ligger som nån sorts skugga över det med eftersom jag vet att hon kanske inte lever till nästa år om det vill sig väldigt illa. Det är mycket blandade känslor och jävligt mycket tårar när jag är ensam.

Det har varit asjobbiga känslor sen i maj när jag fick åka upp tidigt en lördagmorgon till sjukhuset för att få berättat för mig att det var lungcancer hon hade. Vi hade ju misstänkt att det var det hon hade MEN att få det bekräftat var ändå en stor chock. Ni vet när man tänker: "Det händer inte mig eller oss". Men i det här fallet så var det just det som hände. Att hon skulle tappa håret visste jag ju men det är en chock varje gång jag hälsar på henne ändå, då blir sjukdomen så påtaglig och hon ser så sårbar ut och jag kan inte hjälpa att jag känner mig sorgsen. Kan känna mig hur stark som helst i hennes sällskap men när jag kommer hem så känner jag mig ibland väldigt liten och önskar att allt bara kunde vara annorlunda.

I morgon ska jag följa med henne till sjukhuset för att de ska kolla så tumören inte har växt sen förra cellgiftbehandllingen. Kommer att ha svårt att sova i natt, för jag är så jävla skraj att provsvaren inte är tillfredställande för henne.

Men jag håller tummarna och hoppas att det proverna är bra. Jag hejjar på dig, mamma..! :-)