Faan..
..vad jag saknar henne..
Kommer på mig själv att tänka -"Fan, det ska jag säga till henne" eller -"Ja, just det måste ringa henne" och det är då det blir så förbannat påtagligt att jag aldrig mer kommer att kunna göra det. Och det känns skit-tungt. I morgon ska vi träffa prästen för att gå igenom begravningen som kommer att vara 15 december. Och den dagen FASAR jag för kan jag säga. Inte för att jag tror att nån tycker om begravningar men jag blir nästintill hysterisk och jag gråter inte speciellt tyst heller om jag blir sådär jätteledsen. Och sen så kommer det ju vara fler än just vi inom familjen och det tycker jag också är jobbigt men jag kan ju inte säga till folk att de inte får komma på mammas begravning, det är ju för hennes skull de kommer. När jag tänker på den 15 december så blir jag fysiskt illamående och får grav ångest.
Vi har sagt upp hennes lägenhet från och med 1 januari så jag och mina brorsor är där och röjer för att hinna klart innan jul och det känns skitkonstigt att vara där och hon inte är där. Ibland känns det som om jag väntar mig att hon ska komma innanför dörren. Nu har det ju inte ens gått en vecka sen hon dog så det är väl inte så konstigt att man tänker så.
Önskar bara att jag kunde ha fått lite mer tid med henne..
