AbsolutMiffo

-"När ska du sluta vara ledsen"? Den frågan fick jag av honom när jag hade fått missfall 6 timmar tidigare. Och jag ville gå ut i köket, ta en gaffel och köra in i ögat på han men jag svarade: -"Snart, snart ska jag sluta vara ledsen". -"Bra" svarade han, pussade mig på kinden och fortsatte att spela tv-spel och dricka öl. Känslokall kille.. Idag kan jag förvisso vara jävligt glad över att det blev missfall, jag är inte så säker på att jag skulle vara tillräckligt stark att kunna bryta upp även fast det skulle finnas barn med i bilden, Sorgligt men sant. Jag tror att jag aldrig hade förlåtit mig själv för att barnet skulle få en sån pappa.

Han var verkligen hur charmig som helst mot omgivningen, den omgivningen som inte kände honom. Den omgivningen som inte såg när han tittade argt på en och gjorde "jag-ska-skära-halsen-av-dig" gester. Eller kunde hälla ut maten jag hade gjort för att den inte var tillräckligt nyttig. Kommer ihåg en gång när jag var sjuk och jag var alldeles för trött  för att gå ut och handla och jag frågade om det var okej om vi åt hamburgare och potatismos för det var det som fanns hemma. Och fick sen en timmes utläggning om att det var ingen mat, hur kunde jag komma med ett sånt jävla förslag, hur kunde jag vara så in i helvete dum i huvudet. För lite hamburgare och potatismos. Så det var bara att gå och handla..

Han fyllde år och jag hade sparat ihop till en resa utomlands för att överraska honom (undra hur jag ens ville bjuda aset på den?). Han söp varje kväll, blev för bakis att göra nått på dagarna så jag fick tillbringa dagarna och sysselsätta mig själv. Och sen när vi kom hem tyckte han att resan var totalt värdelös för den gav han inget. Och frågade varför jag inte hade lagt pengarna på annat. Han kunde ändå inte slappna av för att han hade så mycket jobb att tänka på. Han kunde konsten att få mig att känna mig liten, betydelselös och bara så jävla värdelös.

Hatade känslan som jag fick ibland innan jag kom hem och visste att han hade supit till. Hur han satt i vardagsrummet och bara blev fullare och fullare. Ibland sov han inte alls och kunde vara uppe i flera dygn och kröka. Och jag fick ringa till hans jobb och säga att han var sjuk. Och när inte han kunde sova då skulle inte jag heller göra det. Han kunde komma in i sovrummet och slita upp mig för att han hade kommit på nått jag hade gjort som han inte kunde släppa. Och jag hatade dom nätterna när han kom in full i sovrummet, la sig brevid mig och kunde börja med att säga att han hatade mig, att jag var den fulaste han sett, att jag var vidrig och när jag ville gå därifrån så fick jag inte. Och det vara bara ligga kvar där och vänta på vad som skulle komma. Sparkarna, nypningarna och slagen..

På slutet av vårt förhållande när jag hade fått nog sov jag med sängen för sovrumsdörren så han skulle få det i alla fall lite svårare att komma in till mig. Och jag sov med korkskruv, kniv och mobilen under kudden.

Och den dagen jag verkligen fick nog när han vägra att släppa min väska när jag skulle gå, brast det för mig och jag gav mig på han och slog, slog, slog och åter slog honom. Och jag kom ihåg att jag tänkte att det gör inget om jag dödar honom, jag tar straffet. Och att se honom tappa fattningen och krypa ihop som en liten boll, precis så som han hade fått mig att göra under alla år, gav mig en oerhörd kick och jag tänkte: "Dö, ditt jävla as, dö"..

När man är mitt uppe i en sån här relation så tänker man att man inte har tagit åt sig av det som sagts eller att man vet att det inte är sant det som sägs. Det som sätter sig är inte den fysiska misshandeln utan det psykiska. Att höra att man är ful, värdelös, fet, dum i huvudet, psykisk labil, you name it i sju år sätter sina spår.

Man tror att man inte har tagit skada utav det men det har man och det märks mycket tydligt när man inleder en ny relation..  I mitt fall märktes det på att jag ville ha bekräftelse, jag ville höra att jag var söt, ville höra att jag var bra, ville bara få bekräftelse på att bli sedd. Ville ha nått genuint, ville bli bästa vänner och bara få vara mig själv och få respekt för det. Att kunna få säga att jag kanske inte förstod något utan att höra att jag var en dumskalle. Jag blev bekräftelsetorsk, osäker, jag kunde/kan inte säga ifrån när jag tycker nått är fel, i stället för att bli arg, blev/blir jag bara ledsen och vill inte prata med nån..

Och det jag hatar mest är det att en annan människa har fått mig att tvivla på mig själv, mitt utseende och mitt liv..