OBS! Låååång läsning..
I natt när jag inte kunde sova så funderade jag ju en hel del, det var nog kanske därför jag inte kunde sova. *Insiktsfull* En grej som jag tänkte på var det förhållande jag hade, det förhållande som det förekom både fysisk och psykisk misshandel i. Frågor som dök upp i mitt huvud var ex: Varför gick jag bara inte? Varför var jag kvar och tog emot skit av en annan människa i över sex jävla år. Det är inte en kort tid. Och vad var det som gjorde att jag till slut fick nog? Varför fick jag inte nog tidigare?
Såhär börjar historien:
Han kom till min klass i nian och nästan alla tjejer föll för honom men inte jag. Jag tyckte inte han var så snygg som dom andra tjejerna tyckte. Men ju mer han visade mig uppmärksamhet, var charmig, snäll och bara så gullig föll ju jag såklart till slut. Och jag fick den kille som de flesta tjejer suktade efter. Men vi var inte tillsammans så länge, han skulle åka bort över hela sommarlovet och sen när sommaren var över så hitta hans brorsa på massa lögner och det i sin tur gjorde att vi tog inte upp kontakten på det sättet vi hade bestämt innan sommarlovet. Och jag var totalt jävla olycklig. Kul höst jag hade och kul höst mina kompisar hade när de fick dras med Ior x 500. Vi träffades på lite då och då men så gick åren.
År 2000 var det klassträff för alla nior. Jag hade varit sjuk veckan innan och hade inte tänkt att gå men det blev så att jag gick i alla fall. Och jag och han tillbringade i princip hela kvällen tillsammans och han följde med mig hem och sov över. Han flyttade in så småningom och jag tänkte på de små sakerna som han planerade för mig, jag tog det som om att han brydde sig om mig. Som att jag borde gå den utbildningen, att jag skulle ta körkort, (det är det enda som är positivt från detta förhållande, att jag tog körkortet) inte äta den där extra mackan, strunta i pommes friten när vi var på McDonalds, bara äta godis på lördagar etc. Och när jag började säga ifrån så var det ju bara -"Ja men det är ju bara för att jag bry mig om dig" Sen började klagomålen eskalera mer och mer. Att jag inte städa tillräckligt bra, jag köpte fel tvättmedel, hur kunde jag bara sitta en hel kväll och kolla på tv när förrådet behövdes rensas. Och när jag frågade varför inte han kunde ta förrådet om det nu störde honom så mycket så var det alltid: -"JAG jobbar så mycket, du går bara i skolan"
Jag blev uppsliten en morgon ur sängen för att hunden (då var Mr Mongo tre månader) hade både kissat och bajsat inne under natten. Och det luktade lika illa i lägenheten som jag gjorde stod han och skrek över mitt huvud medan jag torkade upp. När jag hade torkat upp så satte jag mig i soffan & blev skitarg och frågade varför inte han kunde ta upp det, han hade inte behövt slita upp mig för det. Då tar han tag i mina öron och skakar hela mitt huvud till jag i princip ser stjärnor och skriker att jag har verkligen inte har fattat hur trött han är hela tiden, han har nystartat företag och även om det strulade skulle det ta mig fan inte strula hemma.
Sen ringde han och bad om ursäkt under dagen och jag trodde verkligen att det inte skulle hända igen men det gjorde det och igen och igen och igen.
På natten skallade han mig för att jag inte hade lagt ner tillräckligt med kärlek på maten jag hade lagat. Det var så hans bråk börja på kvällen. Det var ingen mat jag hade lagat utan det var bara skit. Han hade bråkat och varit hotfull sen han kom hem från jobbet. Då jag säger att jag har fått nog trycker han ner mig i soffan och skallar mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att jag måste ta hunden och mig själv därifrån. När jag är på väg till badrummet så ser jag hunden ligga platt på golvet i förrådet och skakar. På den korta vägen från vardagsrummet till badrummet har halva ansiktet hunnit svullna upp och det gör förbannat ont. Dörren rycks upp (den var låst) och han har en ispåse i den ena handen till mig och en öl till sig själv i den andra.
Och nu ska vi ut och åka i den nya bilen och se soluppgången. Jag ska köra. Han ska dricka. Min syn blev bara sämre och sämre under tiden jag körde. Så tar han mitt ansikte i hans händer och säger med en vänlig röst: -"Om du bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt"..
Kom ihåg att jag tänkte att: -"Det här kommer du ta mig fan inte undan med, du ska polisanmälas och du ska ut ur mitt liv. Jag polisanmälde honom, tog tillbaka anmälan och levde med honom i ytterligare sex år..
Fortsättning följer..
Såhär börjar historien:
Han kom till min klass i nian och nästan alla tjejer föll för honom men inte jag. Jag tyckte inte han var så snygg som dom andra tjejerna tyckte. Men ju mer han visade mig uppmärksamhet, var charmig, snäll och bara så gullig föll ju jag såklart till slut. Och jag fick den kille som de flesta tjejer suktade efter. Men vi var inte tillsammans så länge, han skulle åka bort över hela sommarlovet och sen när sommaren var över så hitta hans brorsa på massa lögner och det i sin tur gjorde att vi tog inte upp kontakten på det sättet vi hade bestämt innan sommarlovet. Och jag var totalt jävla olycklig. Kul höst jag hade och kul höst mina kompisar hade när de fick dras med Ior x 500. Vi träffades på lite då och då men så gick åren.
År 2000 var det klassträff för alla nior. Jag hade varit sjuk veckan innan och hade inte tänkt att gå men det blev så att jag gick i alla fall. Och jag och han tillbringade i princip hela kvällen tillsammans och han följde med mig hem och sov över. Han flyttade in så småningom och jag tänkte på de små sakerna som han planerade för mig, jag tog det som om att han brydde sig om mig. Som att jag borde gå den utbildningen, att jag skulle ta körkort, (det är det enda som är positivt från detta förhållande, att jag tog körkortet) inte äta den där extra mackan, strunta i pommes friten när vi var på McDonalds, bara äta godis på lördagar etc. Och när jag började säga ifrån så var det ju bara -"Ja men det är ju bara för att jag bry mig om dig" Sen började klagomålen eskalera mer och mer. Att jag inte städa tillräckligt bra, jag köpte fel tvättmedel, hur kunde jag bara sitta en hel kväll och kolla på tv när förrådet behövdes rensas. Och när jag frågade varför inte han kunde ta förrådet om det nu störde honom så mycket så var det alltid: -"JAG jobbar så mycket, du går bara i skolan"
Jag blev uppsliten en morgon ur sängen för att hunden (då var Mr Mongo tre månader) hade både kissat och bajsat inne under natten. Och det luktade lika illa i lägenheten som jag gjorde stod han och skrek över mitt huvud medan jag torkade upp. När jag hade torkat upp så satte jag mig i soffan & blev skitarg och frågade varför inte han kunde ta upp det, han hade inte behövt slita upp mig för det. Då tar han tag i mina öron och skakar hela mitt huvud till jag i princip ser stjärnor och skriker att jag har verkligen inte har fattat hur trött han är hela tiden, han har nystartat företag och även om det strulade skulle det ta mig fan inte strula hemma.
Sen ringde han och bad om ursäkt under dagen och jag trodde verkligen att det inte skulle hända igen men det gjorde det och igen och igen och igen.
På natten skallade han mig för att jag inte hade lagt ner tillräckligt med kärlek på maten jag hade lagat. Det var så hans bråk börja på kvällen. Det var ingen mat jag hade lagat utan det var bara skit. Han hade bråkat och varit hotfull sen han kom hem från jobbet. Då jag säger att jag har fått nog trycker han ner mig i soffan och skallar mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att jag måste ta hunden och mig själv därifrån. När jag är på väg till badrummet så ser jag hunden ligga platt på golvet i förrådet och skakar. På den korta vägen från vardagsrummet till badrummet har halva ansiktet hunnit svullna upp och det gör förbannat ont. Dörren rycks upp (den var låst) och han har en ispåse i den ena handen till mig och en öl till sig själv i den andra.
Och nu ska vi ut och åka i den nya bilen och se soluppgången. Jag ska köra. Han ska dricka. Min syn blev bara sämre och sämre under tiden jag körde. Så tar han mitt ansikte i hans händer och säger med en vänlig röst: -"Om du bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt"..
Kom ihåg att jag tänkte att: -"Det här kommer du ta mig fan inte undan med, du ska polisanmälas och du ska ut ur mitt liv. Jag polisanmälde honom, tog tillbaka anmälan och levde med honom i ytterligare sex år..
Fortsättning följer..
Kommentarer
Trackback
