Barn..
Jag är XX år och har inga barn. Känner extremt mycket ibland att jag vill ha barn men känner samtidigt att jag är alldeles för omogen och blir kallsvettig av bara tanken om ungen skulle fråga mig om nått mattetal när de börjar skolan. Livrädd för att de ska ärva mitt psyke..Tänk om jag sätter en unge/ungar till världen och får se samma tendenser till panikångest eller samma störda matbeteende som jag har. Även fast jag givetvis skulle göra mitt allra bästa att de skulle få det så jävla bra som möjligt men face it, ingen är fullkomlig. Även jag har mina brister..
Skulle aldrig förlåta mig själv om nått gick snett..Skulle vara orolig konstant tror jag.. Andas h*n fortfarande, klarar h*n det här, tänk om h*n blir mobbad, första besvikelsen på livet, kommer h*n få några vänner etc etc.
MEN..det skulle ju vara SÅ häftigt att vara med om att vara gravid, få ha mage, få vara med om en förlossning (eller ja hur jävla kul det nu är att minnas en smärta som är förenad med att typ bajsa ut en pilatesboll) och se när barnet kommer ut att jag finns med där. När barnet läggs på bröstet. (Har visserligen en aningen svårt för slem och får lätt kväljningar vid slem/slemmiga ljud) Barnet har mina gener (hemska tanke) kanske min näsa eller mina ögon. Eller få se hur barnet ser ut som pappan. Just det skulle vara väldigt häftigt.
Men har svårt att föreställa mig som mamma..men man ska ju aldrig säga aldrig..
En annan tanke: Hur länge håller sig en Cheddar Cheese Dip öppnad i kylen..? Hittade en bakom allt bråte i kylen..Hm..äh, jag testar så får vi väl se..
