AbsolutMiffo

..svårare än jag trodde att låta bli datan när jag är hemma. :-) Det är så lätt att slå ihjäl ett par timmar eller två framför den om man inte har så mycket annat att göra. Sjukt egentligen att det har blivit så. Vad gjorde man när man var yngre liksom? Då gick man hem och plinga på hos någon & fråga om h*n ville komma ut och leka, såg fram emot "Dallas" på söndagskvällarna och hela familjen var samlad. Man kunde bara nå folk från en telefon, nu är man nåbar hela tiden och typ får rå-ångest för att man inte svarar i mobilen. Kanske av den enkla anledning att du kanske bara inte har lust att snacka för tillfället. Eller om man skulle glömma mobilen hemma. Stenad-till-döds-på-tre-nanosekunder-ångest. (Fast jag borde ju vara van, glömmer den ju titt som tätt, oftast i handsfacket i bilen. Yey! Och alla blir SÅ glada.)

Det jag på nått sätt vill komma fram till i det här något luddiga inlägget är att vi fjärmar oss från varandra. Vi är skit-osociala. Mot vänner, mot familjemedlemmar, mot omvärlden överhuvudtaget. Går upp, går till jobbet, kommer hem, lägger fram mobilen på soffbordet (för det kan ju komma ett sms som man måste svara på direkt), sätter på tv:n, äter framför datan/tv:n, kanske pratar lite i mobilen, och spenderar resten av kvällen med att slänga ett getöga på både datan och tv:n. Kanske sitter alla familjemedlemmar med varsin dator, på varsitt håll och kommunikationen är högst ett par ord som sägs mellan varandra. Men hallå, ser ni inte hur trist det egentligen är? Det måste ni hålla med om. Och i högsta drag jävligt tragiskt. Var kommer det att sluta? Vilken drama-queen jag var i kväll då. Miss Happy liksom! :-D

Adios..

LEDIG i morgon! Great!