Crap!
Tankarna bara maler & maler. Varför kan jag bara inte lägga dom åt sidan!?! När det är som värst så känns det som om min jävla hjärna ska explodera. Varför lägger jag ner så mycket tankar och energi på saker som jag aldrig, aldrig och åter ALDRIG kommer att kunna förändra? Rent logiskt borde man ju ge upp då men inte jag. Önskar jag kunde släppa taget och bara: -"Okej, såhär ser det ut, såhär har det varit, kommer det att bli bättre?, är det värt det? -Nope." Och så börjar man gå vidare.
Har ni varit med om att tänka på nått ledsamt och så gör det fysiskt ont ändå ut i tår & fingertoppar? Att bara tänka tanken på nått gör att du känner dig illamående och du bara vill fly dina egna tankar? Men de sitter där och hur _gärna_ du än försöker att glömma, så dyker de upp lite då och då och rämnar ta mig fan allt du trodde du byggt upp mot det onda och du är på ruta ett IGEN? När man egentligen har så mycket att säga men man vet att det aldrig kommer att ge nått gensvar. När man går emot sin egen magkänsla gång på gång och det gör så djävulskt ont. Varför gör man så?
Jag tror att livet skulle vara så sjukt mycket lättare om jag skulle vara en känslokall människa. Inte en enda liten dålig feeling i min själ skulle det finnas då. Om man inte varit en känslokall människa innan, kan man utvecklas så man blir det? Jag vill gärna hoppas på det, för då är jag först i kön, ska ni veta.
(Skrev detta i ett annat inlägg men det stämmer bra in just för tillfället)
