AbsolutMiffo

-"När ska du sluta vara ledsen"? Den frågan fick jag av honom när jag hade fått missfall 6 timmar tidigare. Och jag ville gå ut i köket, ta en gaffel och köra in i ögat på han men jag svarade: -"Snart, snart ska jag sluta vara ledsen". -"Bra" svarade han, pussade mig på kinden och fortsatte att spela tv-spel och dricka öl. Känslokall kille.. Idag kan jag förvisso vara jävligt glad över att det blev missfall, jag är inte så säker på att jag skulle vara tillräckligt stark att kunna bryta upp även fast det skulle finnas barn med i bilden, Sorgligt men sant. Jag tror att jag aldrig hade förlåtit mig själv för att barnet skulle få en sån pappa.

Han var verkligen hur charmig som helst mot omgivningen, den omgivningen som inte kände honom. Den omgivningen som inte såg när han tittade argt på en och gjorde "jag-ska-skära-halsen-av-dig" gester. Eller kunde hälla ut maten jag hade gjort för att den inte var tillräckligt nyttig. Kommer ihåg en gång när jag var sjuk och jag var alldeles för trött  för att gå ut och handla och jag frågade om det var okej om vi åt hamburgare och potatismos för det var det som fanns hemma. Och fick sen en timmes utläggning om att det var ingen mat, hur kunde jag komma med ett sånt jävla förslag, hur kunde jag vara så in i helvete dum i huvudet. För lite hamburgare och potatismos. Så det var bara att gå och handla..

Han fyllde år och jag hade sparat ihop till en resa utomlands för att överraska honom (undra hur jag ens ville bjuda aset på den?). Han söp varje kväll, blev för bakis att göra nått på dagarna så jag fick tillbringa dagarna och sysselsätta mig själv. Och sen när vi kom hem tyckte han att resan var totalt värdelös för den gav han inget. Och frågade varför jag inte hade lagt pengarna på annat. Han kunde ändå inte slappna av för att han hade så mycket jobb att tänka på. Han kunde konsten att få mig att känna mig liten, betydelselös och bara så jävla värdelös.

Hatade känslan som jag fick ibland innan jag kom hem och visste att han hade supit till. Hur han satt i vardagsrummet och bara blev fullare och fullare. Ibland sov han inte alls och kunde vara uppe i flera dygn och kröka. Och jag fick ringa till hans jobb och säga att han var sjuk. Och när inte han kunde sova då skulle inte jag heller göra det. Han kunde komma in i sovrummet och slita upp mig för att han hade kommit på nått jag hade gjort som han inte kunde släppa. Och jag hatade dom nätterna när han kom in full i sovrummet, la sig brevid mig och kunde börja med att säga att han hatade mig, att jag var den fulaste han sett, att jag var vidrig och när jag ville gå därifrån så fick jag inte. Och det vara bara ligga kvar där och vänta på vad som skulle komma. Sparkarna, nypningarna och slagen..

På slutet av vårt förhållande när jag hade fått nog sov jag med sängen för sovrumsdörren så han skulle få det i alla fall lite svårare att komma in till mig. Och jag sov med korkskruv, kniv och mobilen under kudden.

Och den dagen jag verkligen fick nog när han vägra att släppa min väska när jag skulle gå, brast det för mig och jag gav mig på han och slog, slog, slog och åter slog honom. Och jag kom ihåg att jag tänkte att det gör inget om jag dödar honom, jag tar straffet. Och att se honom tappa fattningen och krypa ihop som en liten boll, precis så som han hade fått mig att göra under alla år, gav mig en oerhörd kick och jag tänkte: "Dö, ditt jävla as, dö"..

När man är mitt uppe i en sån här relation så tänker man att man inte har tagit åt sig av det som sagts eller att man vet att det inte är sant det som sägs. Det som sätter sig är inte den fysiska misshandeln utan det psykiska. Att höra att man är ful, värdelös, fet, dum i huvudet, psykisk labil, you name it i sju år sätter sina spår.

Man tror att man inte har tagit skada utav det men det har man och det märks mycket tydligt när man inleder en ny relation..  I mitt fall märktes det på att jag ville ha bekräftelse, jag ville höra att jag var söt, ville höra att jag var bra, ville bara få bekräftelse på att bli sedd. Ville ha nått genuint, ville bli bästa vänner och bara få vara mig själv och få respekt för det. Att kunna få säga att jag kanske inte förstod något utan att höra att jag var en dumskalle. Jag blev bekräftelsetorsk, osäker, jag kunde/kan inte säga ifrån när jag tycker nått är fel, i stället för att bli arg, blev/blir jag bara ledsen och vill inte prata med nån..

Och det jag hatar mest är det att en annan människa har fått mig att tvivla på mig själv, mitt utseende och mitt liv..

Anledningen till att man kan lägga handen på en alligators nos utan att den hugger är för att de har deras blinda fläck där.

I natt när jag inte kunde sova så funderade jag ju en hel del, det var nog kanske därför jag inte kunde sova. *Insiktsfull* En grej som jag tänkte på var det förhållande jag hade, det förhållande som det förekom både fysisk och psykisk misshandel i. Frågor som dök upp i mitt huvud var ex: Varför gick jag bara inte? Varför var jag kvar och tog emot skit av en annan människa i över sex jävla år.  Det är inte en kort tid. Och vad var det som gjorde att jag till slut fick nog? Varför fick jag inte nog tidigare?

Såhär börjar historien:

Han kom till min klass i nian och nästan alla tjejer föll för honom men inte jag. Jag tyckte inte han var så snygg som dom andra tjejerna tyckte. Men ju mer han visade mig uppmärksamhet, var charmig, snäll och bara så gullig föll ju jag såklart till slut. Och jag fick den kille som de flesta tjejer suktade efter. Men vi var inte tillsammans så länge, han skulle åka bort över hela sommarlovet och sen när sommaren var över så hitta hans brorsa på massa lögner och det i sin tur gjorde att vi tog inte upp kontakten på det sättet vi hade bestämt innan sommarlovet. Och jag var totalt jävla olycklig. Kul höst jag hade och kul höst mina kompisar hade när de fick dras med Ior x 500. Vi träffades på lite då och då men så gick åren.

År 2000 var det klassträff för alla nior. Jag hade varit sjuk veckan innan och hade inte tänkt att gå men det blev så att jag gick i alla fall. Och jag och han tillbringade i princip hela kvällen tillsammans och han följde med mig hem och sov över. Han flyttade in så småningom och jag tänkte på de små sakerna som han planerade för mig, jag tog det som om att han brydde sig om mig. Som att jag borde gå den utbildningen, att jag skulle ta körkort, (det är det enda som är positivt från detta förhållande, att jag tog  körkortet) inte äta den där extra mackan, strunta i pommes friten när vi var på McDonalds, bara äta godis på lördagar etc. Och när jag började säga ifrån så var det ju bara -"Ja men det är ju bara för att jag bry mig om dig" Sen började klagomålen eskalera mer och mer. Att jag inte städa tillräckligt bra, jag köpte fel tvättmedel, hur kunde jag bara sitta en hel kväll och kolla på tv när förrådet behövdes rensas. Och när jag frågade varför inte han kunde ta förrådet om det nu störde honom så mycket så var det alltid: -"JAG jobbar så mycket, du går bara i skolan"

Jag blev uppsliten en morgon ur sängen för att hunden (då var Mr Mongo tre månader) hade både kissat och bajsat inne under natten. Och det luktade lika illa i lägenheten som jag gjorde stod han och skrek över mitt huvud medan jag torkade upp. När jag hade torkat upp så satte jag mig i soffan & blev skitarg och frågade varför inte han kunde ta upp det, han hade inte behövt slita upp mig för det. Då tar han tag i mina öron och skakar hela mitt huvud till jag i princip ser stjärnor och skriker att jag har verkligen inte har fattat hur trött han är hela tiden, han har nystartat företag och även om det strulade skulle det ta mig fan inte strula hemma.

Sen ringde han och bad om ursäkt under dagen och jag trodde verkligen att det inte skulle hända igen men det gjorde det och igen och igen och igen.

På natten skallade han mig för att jag inte hade lagt ner tillräckligt med kärlek på maten jag hade lagat. Det var så hans bråk börja på kvällen. Det var ingen mat jag hade lagat utan det var bara skit. Han hade bråkat och varit hotfull sen han kom hem från jobbet. Då jag säger att jag har fått nog trycker han ner mig i soffan och skallar mig. Jag kommer ihåg att jag tänker att jag måste ta hunden och mig själv därifrån. När jag är på väg till badrummet så ser jag hunden ligga platt på golvet i förrådet och skakar. På den korta vägen från vardagsrummet till badrummet har halva ansiktet hunnit svullna upp och det gör förbannat ont. Dörren rycks upp (den var låst) och han har en ispåse i den ena handen till mig och en öl till sig själv i den andra.

Och nu ska vi ut och åka i den nya bilen och se soluppgången. Jag ska köra. Han ska dricka. Min syn blev bara sämre och sämre under tiden jag körde. Så tar han mitt ansikte i hans händer och säger med en vänlig röst: -"Om du bara hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt"..

Kom ihåg att jag tänkte att: -"Det här kommer du ta mig fan inte undan med, du ska polisanmälas och du ska ut ur mitt liv. Jag polisanmälde honom, tog tillbaka anmälan och levde med honom i ytterligare sex år..

Fortsättning följer..

Tror fan att jag kommer att få bo kvar i den här lägenheten tills jag dör. Ännu en som tackat nej till den. (Undrar om det var dildons fel??) Jag bor ju inte i nått getto eller typ slumområde men det verkar som om området fortfarande har ganska dåligt rykte. Vilket är synd för SÅ jävla dåligt är det inte. Jag är ju fan ta mig villig att flytta till Upplands-Väsby, Sollentuna, Kista, Handen, Ösmo, Tungelsta, Alvik men ingen vill ha mitt område. Jävla skithögar! :) Det tar en kvart in till stan och det är inte stökigare än några andra ställen i Stockholm. Ja, ja får söka vidare.. (Visar fingret till ALLA som tackat nej till min lägenhet & hoppas ni får klamydia hela bunten)

Och vad fan ska man ha i sin matsäck när man åker till Eskilstuna Zoo då? (Känns som om jag går i fjärde klass igen)Har noll idéer.. HJÄLP!

Sen klappar jag mig själv på axeln, gör übersexiga moves mot vågen som visar 5.1 kg mindre än för en månad sen. Nu är det bara 14.9 kg kvar tills jag ska förföra killar i blåställ på seven-eleven. :P Ligga i bakhåll och sen bara brutalt hoppa på dom, dom kommer inte ha en chans, allra helst om jag inte får eller har fått sex innan dess. Huga, hemska, hemska, HEMSKA  tanke om jag inte har fått det innan jag förlorar 14.9 kg till. *Slår bort tanken snabbt* :)